Radio Nowhere

För en nörd som mig är den här dagen lite som julafton. Bruce Springsteen släpper ny singel! Med E Street Band! Det var fan inte en dag för tidigt.

Sååå, hur är låten då? Efter de första lyssningarna kan jag bara säga skitbra! En gitarrdriven historia med mycket ös. Inte helt och hållet det klassiska soundet, lite hårdare än normalt. Spontant känns den som en blandning av Dancing In The Dark och någonting från Little Stevens skiva Voice of America.

Måste slänga in en känga mot iTunes store. Idag släpps singeln nämligen digitalt. Men iTunes store hade den inte. Man kan ju fråga sig hur folk kan drömma om att konkurrera med den illegala nedladdningen när sortimentet inte är bättre än så här.

Naziordning

De senaste dagarna har ägnats åt att upprätta en så kallad naziordning i min musiksamling, nu när jag flyttat över den till min externa hdd. Jag trodde jag skulle tjäna extremt mycket nördpoäng på det, men tydligen tar de flesta ganska seriöst på det här med indelning och covers i sina musikmappar. Ibland tror jag nästan det finns hopp om mänskligheten.

Lyssnar just nu på U2. Fantastisk liten orkester det där. Originell trummis med rätt okej teknik och en riktigt stadig basist backar upp The Edges karaktäristiska gitarrspel, och Bonos lika säregna röst. Riktigt imponerande med ett band som hållit sig på toppen under hela karriären, trots sitt politiska engagemang. Många artister som ger sig in i politiken blir ofta stämplade som överpretentiösa snobbar. En lätt fälla att gå i är att i det läget bli ännu mer politisk för att få den stora massan att förstå vad man menar, vilket gör att de allt som oftast blir betraktade som tillhörande en klick av "radikala" artister, vilket i sin tur gör att deras försäljningssiffror sjunker. Musik har alltid haft förmågan (skyldigheten kanske?) att påverka och upplysa människor, men det är en hårfin gräns mellan vad som fortfarande är försäljningsmässigt görbart och vad som i praktiken blir en föreläsning.

Måste även slänga in att U2 har ett väldigt snyggt sätt att fördela inkomsterna på. Den/de som skrivit texterna (i princip alltid Bono och/eller The Edge) blir ensamt krediterade för det, medan det alltid står "music by U2". Det här innebär att hela bandet alltid får en del av all royalty på alla låtar, eftersom de är att betrakta som kompositörer. En mycket rättvis fördelning med tanke på att det sällan fungerar på det sättet att trummis eller annan musiker får order om exakt hur han/hon skall spela varje not. Mycket av hur låten rör sig bygger på hur olika slingor och dylikt utvecklas under låtens fortskridande (ett klassiskt knep är till exempel att en trummis gör det "fill" som inleder refrängen lite mer komplicerat varje gång), så det är väl inte mer än rätt att musikerna får sin beskärda del. Dessutom är det ett utomordentligt sätt att undvika avundsjuka inom bandet.


Avslutningsvis kan ni få lite tips på lite mer okända låtar av U2 som ni bör kolla in:
Walk On (All That You Can't Leave Behind), Wild Honey(All That You Can't Leave Behind), A Man and A Woman (How To Dismantle An Atomic Bomb) och Gloria (October).

Så här i förbigående

Har inte blivit så mycket bloggande dom senaste dagarna, det har varit lite för mycket jobb för det. Och idag är det på tok för fint väder för att sitta inne, så jag nöjer mig med att helt kort slå hål på ett litet missförstånd.

Det verkar som om hela världen är bra mycket mer godtrogen än man kan tro. Jag har på sistone stött på Bryan Adams - Summer Of '69 lite överallt. Och gärna för mig, det är en bra låt. Men det jag tycker är underhållande är vad folk tror att den lilla visan handlar om... Jag läste en intervju med den gode Bryan för ett par år sedan, där han hade rätt kul åt just det här.

Låten handlar INTE om sommaren år 1969! Bryan Adams var 10 år då, hur många minnen har DU från när u var 10, som känns så pass relevanta att du skriver en låt om dom? Nej, inte många...

En liten hint: när han sjunger "me and my baby in a 69" så handlar det INTE om en bil med den årsmodellen heller.


Se inte så jävla chockad ut nu! Om du inte har provat den så vågar jag nog sätta pengar på att man någonstans på din dator hittar en video på hur det går till, smutsiga människa ;)

Extremt nörderi

Satt på lunchen idag och läste en lista över de artister som sålt bäst i världen genom tiderna. Jaja, jag vet, det är nästan tragiskt, bla bla bla... moving on.

Jag ställer mig skeptisk till delar av den här listan. Nu säger visserligen författarna i början att det inte går att föra någon officiell statistik, och radar upp diverse anledningar därtill. So far, so good. Men lite vanligt vett tycker jag nog man borde blanda in här.

För det första: Jag ställer mig väldigt skeptisk till att NÅGON ARTIST NÅGONSIN har sålt, eller kommer sälja, mer än 500 miljoner skivor. Det är helt vansinnigt mycket. Särskilt med tanke på att det för ett par år sedan började spekuleras i om Elvis eller Beatles faktiskt skulle klara sig över gränsen till 200 miljoner. Är det någon som tror på att dom har sålt 300 miljoner till under 2000-talet? Knappast troligt, eller hur...? För att inte tala om Michael Jackson! Någon måste ha rökt på riktigt ordentligt där. Kan mycket väl tänka mig att han sålt runt 100 miljoner, men 500 miljoner... Jo, men visst, och jag har en BOEING 747 I BAKFICKAN!

Om vi då sedan går ner till de som påstås ha sålt över 250 miljoner skivor, så måste jag faktiskt döda den lilla patriotiska låga jag vet tändes när ni såg ABBA på listan - inte en snöbolls chans i helvete. ABBA var ett stort band, och har sålt mycket även på senare år, men inte SÅ mycket. Jämför det med att The Eagles inte ens har klivit över 200 miljoner, och dom är fortfarande det enda bandet i världen med 2 skivor på topp 15 över världens mest sålda.
Jag tror inte heller att Madonna har sålt riktigt så där mycket, även om jag inte är säker, hon har trots allt sålt extremt mycket av varenda skiva hon släppt. Vad gäller de andra banden tror jag att mycket har att göra med deras för tidiga, och ibland ofrivilliga, pensioneringar. Jag tänker då främst på Led Zeppelin och Queen. Båda banden omges av så mycket myter att jag mycket väl kan tänka mig att försäljningssiffrorna har överdrivits, även om de har ett par skivor som sålt fruktansvärda mängder (framför allt Led Zeppelin II&IV, och Queen Greatest Hits I&II, som är en dubbel-cd).

Från 100 miljoner och nedåt är det mesta ganska logiskt. Vissa band, som till exempel Bon Jovi, Eagles, Bruce Springsteen och U2, vet jag stämmer. Är dock väldigt skeptisk till att Britney Spears ska ha sålt 75 miljoner. Det skulle vara om hon sålt ungefär 20-30 miljoner singlar, vilket kanske inte är så osannolikt. Hon kom faktiskt fram innan Napster slog till, i en tid där människor fortfarande köpte skivor.


Nå ja, det var lite nördig statistik... Men erkänn att det är liiite kul i alla fall? ;)

Man kan alltid hoppas...

50 cent säger att han tänker lägga ner verksamheten som artist om Kanye Wests säljer mer nya skiva säljer mer än vad hans gör.

Jag förväntar mig att ALLA gör mänskligheten en tjänst och köper Kanyes skiva när den kommer ut den 11 september!!

Det här med country

Det här med country får man väl påstå är någonting relativt nytt för mig. Visst, jag har lyssnat på Eagles sen jag gick i blöja, men det är bara ett band. På senare tid har det dyka upp andra grupper/artister. jag tänkte rada upp en liten lista med tips nedan på de som varit aktuella nyligen, men innan jag gör det vill jag poängtera att det här INTE handlar om riktig old school country med hattar och hela köret. Det här är modern pop/rock med influenser av country, vilket är det som gör det spännande för mig.



Keith Urban
Föddes i Australien 1967. Figurerade länge som studiomusiker åt andra innan han själv slog igenom på allvar. Vill minnas att han idag har haft sammanlagt 7 singlar som legat på Billboardlistans första plats. Hans senaste skiva heter Love, Pain & The Whole Crazy Thing, och Stupid Boy är en av singlarna från skivan



Bon Jovi är som ni säkert vet ett gammal rockband från det glada 80-talet. Deras senaste skiva heter Lost Highway, och är helt klart inspirerad av country. Skivan spelades in i Nashville, och inkluderar inhopp av bland annat LeAnn Rimes. Första singeln heter (You Want To) Make A Memory. Långt ifrån mitt favoritspår på skivan, men ni får väl avgöra själva.



Vi avslutar det hela med Dixie Chicks. Ni känner säkert till lite av deras historia, men jag drar det igen i korthet:
Gruppen startades 1996, och med en med en blandning av vacker stämsång och country-pop lyckades de bli världens bäst säljande kvinnliga band genom tiderna. Sen kom den punkt de flesta känner igen - deras uttalande om George W. Bush. 10 dagar innan USA invaderade Irak 2003 gick uppträdde Dixie Chicks i London. Mellan två låtar sade sångerskan Natalie bland annat att gruppen skäms över att komma från samma delstat som Bush.

Amerikansk media fick snart nys om detta, och drog igång stora maskineriet. Inom kort var Dixie Chicks bojkottade från i princip alla radiostationer som spelar country, det ställdes upp stora papperskorgar utanför stationerna så folk kunde gå it och slänga sina skivor, och vid ett tillfälle körde man helt enkelt över en stor samling Dixie Chicks-skivor med en ångvält.

2006 kom tjejernas eget svar genom skivan Taking The Long Way, som bland annat innehöll den oerhört populära singeln Not Ready To Make Nice. I denna låt sköt de tillbaka mot all kritik och skit de fått utstå, inklusive de mordhot som framför allt riktades mot Natalie.

Taking The Long Way är en skitbra skiva, och med tanke på hur bra det gick för Not Read To Make Nice tror jag man i Sverige gjorde en stor miss som inte pressade på med för att sälja det här albumet. Här är en annan låt från skivan, The Long Way Around.

Giftig

Okej, helt allvarlig fråga: är det BARA jag som inte fattar grejen med låten "Giftig"? Visst, riktig bra slinga dom visslar, den sätter sig med en gång. Men förutom det då? Petter har aldrig varit mer än en halvtaskig rappare i mina ögon, och Mange Schmidt? Verkar inte riktigt kunna bestämma sig för om han ska vara stekare eller rappare. Inte för att det spelar någon roll, killen är fan inte bra.

Nej, bort med skiten.

Dagens låt: Bon Jovi feat. LeAnn Rimes - Till We Ain't Strangers Anymore

Idol vs Idol

Har under dagen ägnat mig åt att lyssna på Carrie Underwood. Den vackra, och för den delen extremt talangfulla, gick och vann American Idol säsong 4 (2005). Hon låter som som Kelly Clarkson, med låtar som lika gärna skulle ha kunnat framföras av LeAnn Rimes. Modern country-pop med andra ord.

Hennes debutskiva heter "Some Hearts", och är riktigt bra. Inte särskilt förvånande med tanke på att den amerikanska upplagan av Idol alltid har producerat betydligt bättre artister än dess svenska motsvarighet någonsin kunnat drömma om. Frågan är hur detta kommer sig.

För det första handlar det om en väldigt skillnad i befolkningsmängd. Sveriges 9 miljoner är inte så mycket sett ur ett internationellt perspektiv, och det gör naturligtvis utbudet mindre. Men jag skulle även vilja jämföra juryn i USA och Sverige. Vi kan börja med själva sången.

I USA har man Paula Abdul, en väldigt duktig sångerska som har en lång och framgångsrik karriär bakom sig. Jag är inte helt säker på den exakta siffran, men någonstans i området kring 30 miljoner sålda album har damen i fråga presterat. Utöver det har hon även skrivit hits till andra artister. Kommer ni till e xempel ihåg "Spinning Around", som satte fart på Kylie Minogues karriär igen i början av 2000-talet? Guess who...
Den svenska motsvarigheten är Kishti Tomita. Röstcoach, och enligt hennes elever en duktig sådan. Men jag tycker ändå det känns som om hon väger rätt lätt i jämförelse med Abdul, särskilt med tanke på att många av hennes klienter är rappare. Inget ont i det, men det är väl kanske inte den sortens artister man ofta kopplar ihop med några mer formidabla sånginsatser.

För musiker-/artistperspektivet stod Claes af Geijerstam. Han är inte längre kvar, med hade väl inte mycket tyngd att komma med i en jämförelse med Paula Abdul.

I USA representeras stora delar av detta synsätt genom Randy Jackson. Randy är idag en aktiv affärsman inom musikbranschen, men kombinerar detta med det han först började som - studiomusiker. Randy har spelat på över 1000 skivor, men alla från Springsteen till Destiny's Child, och turnérade även en del som inhyrd musiker i olika band, framför allt under 80-talet. Utöver det är han själv en duktig sångare. Känns som om han väger något tyngre än Clabbe va?

Och vad gäller BMG:s representanter får vi ställa Daniel Breitholtz mot Simon Cowell. Här har Sverige ingenting att skämmas för, Daniel är en mycket kompetent A&R, men Simon Cowell är ett par nummer större. Utöver det faktum att han bland annat signat artister som Westlife och andra i samma storleksordning, drar han in mer pengar till BMG idag än vad Bruce Springsteen tjänar per år, bara som en jämförelse.

Sen har vi i Sverige även Peter Swartling, även han en ruskigt kompetent A&R. Utöver artister som Robyn och Jennifer Browne brukar Swartling i allmänhet beskrivas som mannen som tog fram svensk R&B och Hiphop.


Så, vart ville jag nu komma med allt det här? Jo, det känns lite grann som om hela upplägget kring svenska idol är lite mindre ambitiöst, lite mindre rutinerat. Och sånt märks naturligtvis även på artisterna. USA har Kelly Clarkson som största internationella framgång ur Idol, vi har Darin. Sug på den ett tag ni...

Premiär

Så ramlade man i fällan till slut. Det var ju själva f*n. Jag har gått omkring och svurit över alla intelligensbefriade bloggare sen det här fenomenet tog fart, och nu har jag gått i fällan själv. Oh well, sånt är livet. Får ursäkta mig med att det faktiskt finns någon sorts nytta i det här. För det första får mina vänner öronen, vilket jag tror att de uppskattar. För det andra kanske det kanske finns någon möjligheten att folk kanske är lite intresserade av vad jag kommer skriva? Klart tveksamt, men man vet aldrig....

Såååå, vad kommer då denna blogg handla om? Musik, i de flesta färger och former. Jag säger de flesta, för jag kan inte garantera att anhängare av 50 cent och P Diddely-daddely-doo (eller vad han kan tänkas heta idag) kommer finna den här bloggen särskilt upphetsande.

Utöver det kommer det nog bli ganska spridda skurar. Modern pop, gammal brittisk hårdrock, country rock från Amerikanska västkusten, gatumusikanter, Melodifestivalen... lite grann vad jag känner för med andra ord. Ett par längre inlägg (rent av artiklar om man nu ska vara ärlig) lär dock dyka upp. Även där är det spridda skurar, de kommer innefatta allt från amerikanskt 60-tal till varför Timbaland har tröttnat på sitt eget sound.

Förhoppningsvis kommer jag kunna blogga på daglig basis, men även där får vi se, jag tar allt som det kommer.

Nej, nu får det vara slutsnackat för den här gången, på återseende!

/Patrick