Whitney Houston och Rob Thomas

Oj då, andra inlägget i den här bloggen på en vecka... jag kanske börjar bli sjuk?!

Straight to the point: Jag lyssnade igenom Whitney Houstons nya skiva idag, och jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska säga. Låtarna verkar bra, men jag har egentligen ingen uppfattning ännu, det är ju den där rösten som hamnar i fokus. Whitney är min absoluta favoritsångerska, och jag var livrädd för att det här skulle bli en fullständig flopp. Nu sitter jag här och funderar på hur f*n hon lyckas vara överlägset bäst i sin genre och ändå nästan göra mig besviken. Eller, besviken är fel ord. Hon sjunger fantastiskt bra, men hon är inte WHITNEY på samma sätt som för 20 år sedan, och det är ju ingenting konstigt med det. Åldern påverkar alltid röster, och hon har ju inte direkt behandlat sin kropp som ett tempel det senaste decenniet.

Det är lite grann som om (eller snarare NÄR) Steve Perry släpper en ny skiva; jag kommer sitta här och tycka att sången är fantastisk, men fortfarande sakna glansdagarna. Sen ska det sägas att den jämförelsen är lite orättvis, för om den gode Mr. Perry släpper en ny skiva så har han inte direkt någon Beyonce att konkurrera med - arvet efter Whitney är fortfarande kommersiellt mycket mer slagkraftigt än AOR, så Whitney kommer alltid ha betydligt fler konkurrenter. Med det sagt så är jag rätt övertygad om att den här skivan kommer att sätta sig hos mig med tiden, för det är verkligen en bra skiva.

En annan artist som är stor i mitt hus är Rob Thomas (sångare i Matchbox 20 för er som inte visste det). Redan min första vecka här i USA ramlade jag på en DVD från hans turné ...Something To Be. Den är helt briljant! Han har med sig ett fullkomligt lysande band (Al Carty är min nya favoritbasist!), och låtlistan är ruskigt stark. Det roliga med den här mannens låtar är att jag sällan hör en låt och blir hooked, istället hör jag en låt och känner "aj då, 2 lyssningar till så blir jag aldrig av med den här", och så blev det även den här gången. Det fanns 3 låtar om den här DVDn som jag aldrig hört förut, nämligen "Just A Woman", "The Difference" och "You Know Me". Alla tre är starka poplåtar som av någon underlig anledning bara sitter där efter ett tag, kolla in dom!

Så har ju killen släppt en ny skiva också, Cradlesong. Och det är samma sak där - ingen av låtarna sitter direkt som en hit, men åtminstone 4-5 låtar kommer terrorisera mig i månader om jag bara ger dom en eller två lyssningar till. Lite sneaky, men helt okej ändå! Bästa spår just nu: Mockingbird.

En nördig comeback

Här är det lite nördigare inlägget, precis som utlovat.

I fredags var jag som sagt ute i Bloomington och såg diverse coverband spela. Det var en mycket trevlig kväll, och den gjorde mig ännu en gång plågsamt medveten om vad felet är med större delen av dagen rock – folk kan helt enkelt inte spela.

Jag vet, det där lät arrogant, men låt mig förklara vad jag menar. Jag pratar inte om att rent tekniskt kunna spela vissa låtar och göra det bra. Jag pratar om känslan att spela som ett band, jag pratar om att få med sig publiken, jag pratar om förmågan att kunna ge sig på nästan vilken låt som helst bara man har ackorden och ett hum om hur den går. Jag pratar kort och gott om att spela och SVÄNGA.
Idag hittar man ett band och slänger in dom i en studio med låtar som dom inte skrivit själva. Väl där harvar man på tills det låter nästan okej, sen fixar datorn resten. Sången? Glöm det, det fixar man till med en gång om det behövs. Och visst, det fungerar på radio, men släpp för allt i världen inte ut dom på en scen, det blir pannkaka. Och rockmusik KAN INTE LEVA UTAN KONSERTER. Det går inte. Det är inte många procent av den rockmusik som släpps idag som blir spelad på radio, konserter är fortfarande den utan tvekan största inkomstkällan för den här typen av artister. Och det är här coverbanden kommer in i bilden. Deras egna original var bra, inte mer än så, men extremt kompetent spelade. Och de covers dom gjorde var något av det mest överj*ävliga jag sett. Men det beror inte bara på låtvalen (även om jag blev religiös av att höra den ultimata versionen av Tom Pettys Breakdown), utan för att dom helt enkelt är fruktansvärt bra. Det var inga vackra sångröster, men dom satt där dom ska. Småfeta, håriga snubbar runt 30. Grejen är den att dom här killarna spelar 4-5 gånger i veckan, dom har vad som här kallas för residency, vilket i dess ursprungliga form innebär att man lirar på samma klubb i princip hela veckorna, varje kväll. Dom här cirkulerade runt på 3-4 ställen, men dom spelar konstant. That’s how you get good, not by playing in a studio.

Problemet är att det här inte finns i Sverige, det finns inga möjligheter att komma ut och spela på det viset. Så då sitter vi där, och sommarens höjdpunkter är Tomas Ledin och Winnerbäck. Att H.E.A.T. har lyckats är fan ett mysterium.

Vart är alla riktiga svenska klubbar, dom behövs?!