Igår var det tema Queen med några kära vänner. Hembakad pizza, en hiskelig m assa vin och yours truly som DJ och allmän föreläsare, på andras begäran. Riktigt skoj, kan bli en tradition det där.

Eftersom jag var uptagen med annat får jag nöja mig med reprisen imorgon, men jag har uppfattat så mycket att Daniel vart utröstad ur Idol igår. Jag har aldrig tyckt om Amanda, men hon är faniemej roligare än Andreas. Jag vill nu omyndigförklara hela svenska folket med omedelbar verkan. Jag utgår för övrigt ifrån att Marie vinner, allt annat är en fars.

Har ni någonsin sett den här videon förut förresten? En liten askungen-saga det där. hon la upp den där videon på Youtube för lite över ett år sedan, den spreds som en löpeld, och hon själv fick skivkontrakt. You've gotta love it;)


Det är för övrigt ett mysterium för mig att Britneys nya singel faktiskt har slagit. Jag har hela tiden hävdat att det skulle krävas en monumentalt bra skiva för att rädda den där karriären, men tydligen räckte det med att se till att hålla sig på skvallerpressens löpsedlar utan trosor. Patetiskt.

Det ryktas för övrigt om att den här killen är på audition för mitt favoritband Journey nu. Bra röst, men tyvärr är den klassiska rockpubliken minst sagt smygrasistisk, framför allt i USA. Ställer Journey sig på en scen med honom som frontman dör bandet. tycker fortfarande dom borde behållit Jeff Scott Soto.

Long Road Out Of Eden

För någon månad sedan började jag i princip hoppa av glädje. Äntligen hade man fått ett datum för The Eagles nya skivsläpp! Och nu är den äntligen här. Long Road Out Of Eden. En dubbel-CD. Det här bandet har alltså inte släppt ett nytt studioalbum på 29 år, och så släpper man en dubbel-CD med 20 låtar i en tid när de flesta artister inte ens lyckas sälja särskilt många vanliga skivor. Då är man säker på sitt varumärke och sina fans, den saken är klar. Det här var ett skivsläpp ja hoppats på riktigt länge, och samtidigt inte var riktigt säker på att jag ville höra. Det här är några av mina största hjältar rent musikaliskt, jag ville verkligen inte behöva höra något halvtaskigt försök att tjäna lite pengar. Som tur var behövde jag inte bli besviken, långt därifrån. Jag har haft skivan ett par dagar nu, och när det var dags att uppdatera min iPod behöll jag 14 av 20 spår. Jag kan inte minnas senaste gången det hände.

Skivan inleds med No More Walks In The Wood. En gitarr, fyra stämmor och ren magi. Man får rysningar. Nästa spår är även deras första singel, en cover på deras gamle vän J.D. Southers How Long. Glenn Frey och Don Henley delar ungefär 50/50 på sången... det har inte hänt på 30 år. Sen rullar det på. Busy Being Fabulous är en låt i klassisk Eagles-anda, Henley sjunger lead. What Do I Do With My Heart är en fantastisk ballad. Frey sjunger lead, Henley kommer in som motpart mot slutet.

Titelspåret är en 10 minuter lång historia med Don Henley på lead. Riktigt bra text, väldigt påtaglig stämning i låten, och ett ruskigt bra gitarrsolo av Joe Walsh.

Min personliga favorit på skiva är Waiting In The Weeds. Det är Don Henley i sitt esse. Fantastisk sånginsats, lysande arrangemang och en ruskigt bra text.

Vad som framför allt är roligt är att det inte verkar finnas några större problem med deras egon längre. Förr har det alltid varit så att man sjöng varsin sång, och då la sig ingen annan i. Dom har inte sjungit ihop i samma låt på det viset sen i början av 70-talet. På den här skivan verkar man helt enkelt ha resonerat så att det som har bäst röst för just det här specifika stycket sjunger. Det gör att det blir en riktigt bra känsla i låtarna, dom rör sig naturligt, och rösterna låter alltid behagliga och avslappnade.

Köp den här skivan. Gör det nu!!

Dark Passion Play

Nightwish släppte ganska nyligen sin nya skiva Dark Passion Play. Det här är en mycket intressant liten orkester redan från början, och det blev bara bättre med en ny sångerska. Tarja var, och är naturligtvis fortfarande, riktigt bra, men jag tycker hon är enformig i längden. Med den nya sångerskan Anette Olzon har bandet fått en sångerska som har betydligt mer känsla i rösten, vilket gör sig mycket bättre i den här musiken än Tarjas operasång. Och skivan då? Skitbra! Den inleds med den nätta lilla visan The Poet And The Pendulum, 13 minuter lång. "lilla visan" var naturligtvis ett försök till ironi - The Poet har betydligt större likheter med ett klassiskt verk än med någon form av rockmusik, för att inte tala om visor. Redan här visar Anette att hon är en mer än värdig ersättare till Tarja. Och sen brakar skivan bara vidare. Bye Bye Beautiful, som föga förvånande handlar om Tarjas avsked, är en låt i bra tempo, byggt på tunga riff. Andra favoriter på skivan är singeln Amaranth, Cadence Of Her Last Breath, Sahara och den instrumentala Last Of The Wilds.

Överlag märks det väldigt tydligen att det här är en väldigt genomarbetad och välkomponerad skiva. Det här var ett band som behövde bevisa att dom kunde fortsätta, och gjorde det. Personligen tycker jag att den ger ett mycket mer kompetent intryck än deras tidigare skivor, både vad gäller produktionen och själva musicerandet. Men så är den inspelad i Abbey Road Studios också, det gör ju sitt till.

Enda nackdelen med skivan är väl att det kan bli lätt enformigt att lyssna igenom den från början till slut, men det är det väl å andra sidan få som gör så här mitt i iPodens storhetstid.