En nördig comeback

Här är det lite nördigare inlägget, precis som utlovat.

I fredags var jag som sagt ute i Bloomington och såg diverse coverband spela. Det var en mycket trevlig kväll, och den gjorde mig ännu en gång plågsamt medveten om vad felet är med större delen av dagen rock – folk kan helt enkelt inte spela.

Jag vet, det där lät arrogant, men låt mig förklara vad jag menar. Jag pratar inte om att rent tekniskt kunna spela vissa låtar och göra det bra. Jag pratar om känslan att spela som ett band, jag pratar om att få med sig publiken, jag pratar om förmågan att kunna ge sig på nästan vilken låt som helst bara man har ackorden och ett hum om hur den går. Jag pratar kort och gott om att spela och SVÄNGA.
Idag hittar man ett band och slänger in dom i en studio med låtar som dom inte skrivit själva. Väl där harvar man på tills det låter nästan okej, sen fixar datorn resten. Sången? Glöm det, det fixar man till med en gång om det behövs. Och visst, det fungerar på radio, men släpp för allt i världen inte ut dom på en scen, det blir pannkaka. Och rockmusik KAN INTE LEVA UTAN KONSERTER. Det går inte. Det är inte många procent av den rockmusik som släpps idag som blir spelad på radio, konserter är fortfarande den utan tvekan största inkomstkällan för den här typen av artister. Och det är här coverbanden kommer in i bilden. Deras egna original var bra, inte mer än så, men extremt kompetent spelade. Och de covers dom gjorde var något av det mest överj*ävliga jag sett. Men det beror inte bara på låtvalen (även om jag blev religiös av att höra den ultimata versionen av Tom Pettys Breakdown), utan för att dom helt enkelt är fruktansvärt bra. Det var inga vackra sångröster, men dom satt där dom ska. Småfeta, håriga snubbar runt 30. Grejen är den att dom här killarna spelar 4-5 gånger i veckan, dom har vad som här kallas för residency, vilket i dess ursprungliga form innebär att man lirar på samma klubb i princip hela veckorna, varje kväll. Dom här cirkulerade runt på 3-4 ställen, men dom spelar konstant. That’s how you get good, not by playing in a studio.

Problemet är att det här inte finns i Sverige, det finns inga möjligheter att komma ut och spela på det viset. Så då sitter vi där, och sommarens höjdpunkter är Tomas Ledin och Winnerbäck. Att H.E.A.T. har lyckats är fan ett mysterium.

Vart är alla riktiga svenska klubbar, dom behövs?!