Idol vs Idol

Har under dagen ägnat mig åt att lyssna på Carrie Underwood. Den vackra, och för den delen extremt talangfulla, gick och vann American Idol säsong 4 (2005). Hon låter som som Kelly Clarkson, med låtar som lika gärna skulle ha kunnat framföras av LeAnn Rimes. Modern country-pop med andra ord.

Hennes debutskiva heter "Some Hearts", och är riktigt bra. Inte särskilt förvånande med tanke på att den amerikanska upplagan av Idol alltid har producerat betydligt bättre artister än dess svenska motsvarighet någonsin kunnat drömma om. Frågan är hur detta kommer sig.

För det första handlar det om en väldigt skillnad i befolkningsmängd. Sveriges 9 miljoner är inte så mycket sett ur ett internationellt perspektiv, och det gör naturligtvis utbudet mindre. Men jag skulle även vilja jämföra juryn i USA och Sverige. Vi kan börja med själva sången.

I USA har man Paula Abdul, en väldigt duktig sångerska som har en lång och framgångsrik karriär bakom sig. Jag är inte helt säker på den exakta siffran, men någonstans i området kring 30 miljoner sålda album har damen i fråga presterat. Utöver det har hon även skrivit hits till andra artister. Kommer ni till e xempel ihåg "Spinning Around", som satte fart på Kylie Minogues karriär igen i början av 2000-talet? Guess who...
Den svenska motsvarigheten är Kishti Tomita. Röstcoach, och enligt hennes elever en duktig sådan. Men jag tycker ändå det känns som om hon väger rätt lätt i jämförelse med Abdul, särskilt med tanke på att många av hennes klienter är rappare. Inget ont i det, men det är väl kanske inte den sortens artister man ofta kopplar ihop med några mer formidabla sånginsatser.

För musiker-/artistperspektivet stod Claes af Geijerstam. Han är inte längre kvar, med hade väl inte mycket tyngd att komma med i en jämförelse med Paula Abdul.

I USA representeras stora delar av detta synsätt genom Randy Jackson. Randy är idag en aktiv affärsman inom musikbranschen, men kombinerar detta med det han först började som - studiomusiker. Randy har spelat på över 1000 skivor, men alla från Springsteen till Destiny's Child, och turnérade även en del som inhyrd musiker i olika band, framför allt under 80-talet. Utöver det är han själv en duktig sångare. Känns som om han väger något tyngre än Clabbe va?

Och vad gäller BMG:s representanter får vi ställa Daniel Breitholtz mot Simon Cowell. Här har Sverige ingenting att skämmas för, Daniel är en mycket kompetent A&R, men Simon Cowell är ett par nummer större. Utöver det faktum att han bland annat signat artister som Westlife och andra i samma storleksordning, drar han in mer pengar till BMG idag än vad Bruce Springsteen tjänar per år, bara som en jämförelse.

Sen har vi i Sverige även Peter Swartling, även han en ruskigt kompetent A&R. Utöver artister som Robyn och Jennifer Browne brukar Swartling i allmänhet beskrivas som mannen som tog fram svensk R&B och Hiphop.


Så, vart ville jag nu komma med allt det här? Jo, det känns lite grann som om hela upplägget kring svenska idol är lite mindre ambitiöst, lite mindre rutinerat. Och sånt märks naturligtvis även på artisterna. USA har Kelly Clarkson som största internationella framgång ur Idol, vi har Darin. Sug på den ett tag ni...