Dark Passion Play

Nightwish släppte ganska nyligen sin nya skiva Dark Passion Play. Det här är en mycket intressant liten orkester redan från början, och det blev bara bättre med en ny sångerska. Tarja var, och är naturligtvis fortfarande, riktigt bra, men jag tycker hon är enformig i längden. Med den nya sångerskan Anette Olzon har bandet fått en sångerska som har betydligt mer känsla i rösten, vilket gör sig mycket bättre i den här musiken än Tarjas operasång. Och skivan då? Skitbra! Den inleds med den nätta lilla visan The Poet And The Pendulum, 13 minuter lång. "lilla visan" var naturligtvis ett försök till ironi - The Poet har betydligt större likheter med ett klassiskt verk än med någon form av rockmusik, för att inte tala om visor. Redan här visar Anette att hon är en mer än värdig ersättare till Tarja. Och sen brakar skivan bara vidare. Bye Bye Beautiful, som föga förvånande handlar om Tarjas avsked, är en låt i bra tempo, byggt på tunga riff. Andra favoriter på skivan är singeln Amaranth, Cadence Of Her Last Breath, Sahara och den instrumentala Last Of The Wilds.

Överlag märks det väldigt tydligen att det här är en väldigt genomarbetad och välkomponerad skiva. Det här var ett band som behövde bevisa att dom kunde fortsätta, och gjorde det. Personligen tycker jag att den ger ett mycket mer kompetent intryck än deras tidigare skivor, både vad gäller produktionen och själva musicerandet. Men så är den inspelad i Abbey Road Studios också, det gör ju sitt till.

Enda nackdelen med skivan är väl att det kan bli lätt enformigt att lyssna igenom den från början till slut, men det är det väl å andra sidan få som gör så här mitt i iPodens storhetstid.