Bruce på Ullevi

I lördags, alltså den 5/7-2008, såg jag Bruce Springsteen på Ullevi i Göteborg för andra gången. Första gången var konsert nummer två 2003, och då blev jag alldeles tagen. Åkte direkt hem och köpte alla hans skivor. Det här innebar att jag naturligtvis åkte ner med näst intill för högt ställda förväntningar i år - för inte kan han väl vara lika bra igen? Och om han är det så har jag trots allt sett det förut, och är därmed förberedd på det, vilket innebär att jag inte kommer bli lika påverkad den här gången. Det kommer följaktligen inte vara lika bra som förra gången. Låter ju logiskt och bra. Bara en sak som är fel... Bruce Springsteens konserter följer inte någon form av logik, och regler har ingen plats där.

Jag tänker gå igenom konserten låt för låt, men innan jag gör det vill jag adressera det enda som störde mig under de här tre fantastiska timmarna; de jävla idioterna som satt till höger om mig.

Läget var nu så att biljetterna tog slut i rekordfart, precis som dom alltid gör när Bruce dyker upp. Det här innebär ju att man köper i princip vilka biljetter som helst bara man får närvara. Detta förstod uppenbarligen sällskapet till höger om mig. De var alla runt 60 år gamla skulle jag tro, och framför dom satt ett sällskap som kanske hade en medelålder på runt 30 eller så. I det yngre sällskapet fanns en kille som helt tydligt var väldigt taggad inför kvällens första konsert. Från första ackordet stod han upp och sjöng, klappade och dansade. Det här uppskattades tydligen inte av det äldre sällskapet, för man började med en gång peta honom i ryggen och säga åt honom att sätta sig ner. Det gormades om att han minsann borde ha köpt biljett på ståplats om han ville stå och se konserten. det blev en hel del svärande och faktiskt en del knuffande innan parterna särade på sig. Senare under konserten uppstod dispyt igen, men även då särade man till slut på sig självmant.

Jag tycker hela episoden är fruktansvärt tråkig. Visst kan jag väl förstå att man vill kunna sitta ned ibland, men det här är en konsert, en fest med världens kanske största entertainer. Jag skulle vilja påstå att det inte är meningen att man ska sitta ned - han brukar själv skrika åt publiken att dom ska "get upp off their asses". I vilket fall som helst hade det hela kunnat skötas annorlunda, man hade till exempel kunnat byta platser istället för att bråka. Kan bara jämföra med att jag själv blev petad i ryggen av en herre i ungefär samma ålder som sällskapet brevid mig när jag stod upp. Skillnaden är att när jag vände mig om så möttes jag en dam som skällde ut sin gubbe för "det är klart att killen ska få stå upp om han vill!!". När jag sa att jag var ledsen om jag störde dom, men jag vill hemskt gärna kunna stå upp och klappa och dansa, så möttes det bara av ett leende. Inga problem under resten av kvällen, precis som det ska vara.


Och själva konserten då? Jo, låt för låt kan den beskrivas ungefär så här:


Night - Ett fantastiskt spår från Born To Run, aldrig tidigare spelat på Ullevi, men desto bättre när det väl dök upp. Satte standarden för resten av konserten redan från början.

No Surrender - En personlig favorit från Born In The USA, framför med en väldig glädje och entusiasm. Det sägs att den här texten handlar om Little Steven, och när man ser hur han och Bruce sjunger den ihop så känns det helt självklart.

Lonesome Day - Andra singeln från The Rising är ingen av mina favoritlåtar direkt, men live lyfter den till helt nya höjder.

Hungry Heart - Fy. Fan. Vilken. Låt. Publiken sjunger hela första versen själva innan Bruce själv sparkar igång den. Stämningen är absolut på topp, och Little Stevens nasala harmonier sitter som vanligt precis där dom ska - lite fula, lite bröliga och helt j*vla fantastiska.

Summertime Blues - Bandet bara leker, hela arenan gungar. Fantastiskt drag.

The Promised Land - En av de allra bästa låtarna den gode Springsteen någonsin skrivit, och det märks att resten av publiken håller med mig. 60000 personer sjunger sha-la-la så hela Göteborg gungar med, och Bruce spelar munspel så att håret reser sig på huvudet.

Backstreets - Och det blir bara bättre. Backstreets är, precis som större delen av Born To Run-skivan, till stor del Roy Bittans paradnummer, och det märks.

Roulette - Här trodde jag att jag skulle ramla av stolen. Den här lilla visan från Tracks-boxen är en av mina absoluta favoriter. En fantastisk text där Bruce sjunger om familj och barn långt innan han hade det själv, Mighty Max spelar helt fantastiska trummor och resten av bandet bara öser på för allt vad dom är värda.

Darkness On The Edge Of Town - Titelspåret från uppföljaren till Born To Run är alltid oerhört mäktig, och så även denna kväll.

Janey Don't You Lose Heart - Precis som Roulette tror jag att den här förlorar lite på det faktum att den släpptes på boxen med tidigare outgivet material, den är inte lika välkänd för hela fanskaran. Bruce presenterar den som tillägnad "The Usual Suspects", och jag får väl räkna mig som en av dom, för den här hade jag aldrig trott att jag skulle få höra live. Riktigt riktigt bra.

Waitin' On A Sunny Day - Tja, vad ska man säga? 60000 sjunger allsång igen, och hela bandet bara ler.

Workin' On The Highway - Riktigt svängigt spår från Born In The USA, och svänger även denna kväll. Nils Lofgren ser dock lite malplacerad ut när han ska sjunga själv i Bruce mic...

Because The Night - .... någonting han kompenserar med råge i den här. Vilket fantatiskt gitarrsolo!! Det bara stegrar och stegrar och stegrar tills hela stadion, inklusive bandet, står och tittar på den lille svenskättlingen som snurrar runt på ett ben och spelar som om hans liv berodde på det.

She's The One - En ren explosion. Bara Max Weinberg kommer på ett sånt komp, och Roy Bittan får glänsa igen.

Livin' In The Future - En låt som jag bara tyckte var okej på senaste skivan blir riktigt riktigt bra live. Och alla musikresencenter som hävdar att Springsteens intro om den politiska situationen i USA med bland annat illegal avlyssning känns felplacerad och inte når fram borde nog ta och skaffa nya glasögon - det var nämligen många huvuden som nickade igenkännande, och frasen FRA-lagen mumlades av någon märklig anledning på ganska många ställen.

Mary's Place - Fantastisk låt som göra makalöst bra live. Publiken sjunger "let it rain, let it rain" som om man verkligen ville dansa regndanser hela natten.

I'm On Fire - Hela scenen släcks ner, och helt plötsligt sitter Bruce på en pinnstol bara någon meter från publiken och sjunger med en lågmäld inlevelse som får håret på armarna att resa sig.

Drive All Night - Antagligen kvällens stora höjdpunkt. Den här balladen från The River får ett liv och en känsla jag inte trodde den hade. Både Bruce och Little Steven sjunger hjärtat ur sig.

The Rising - Hela publiken står upp när bandet helt plötsligt mullrar igång igen. Jösses vad det svängde.

Last To Die - Lysande låt från senaste plattan som live bygger väldigt mycket på Little Stevens unika gitarrljud. Och han levererar.

Long Walk Home - Ju mer jag lyssnade på studioversionen innan konserten, desto större potential anade jag i den här. Och inte f*n blev jag besviken. Det gungar något enormt, och när låten når sin topp står Bruce längst fram och gestikulerar som en pastor medan Little Steven tar över sången på sitt alldeles egna sätt, men rytmer och fraseringar som mest låter tagna ur någon riktig gammal soul-dänga...och så j*vla rätt det blir.

Badlands - Ja, vad ska man säga här. Alla låtar som bygger på en fanfar är fantastiska, och den här är bäst av alla. Bandet vill aldrig sluta spela, och publiken vill aldrig sluta sjunga. Bruce och Steve delar som vanligt mic till och från, och hela stadion älskar det.

Girls In Their Summer Clothes - Den här låten har alrig riktigt imponerat på mig. Men resten av stadion älskar den, och man kommer rätt långt på det.

Thunder Road - Ligger lite lägre i tempo än originalet, och sjungs så innerligt att man inte vet vart man ska ta vägen...

Born To Run - Så exploderar helt plötsligt stadion.

Bobby Jean - Den här sägs även den handla om Little Steven och när han lämnade bandet i början av 80-talet. Fantatisk låt som lyfter till nya nivåer den här kvällen.

American Land - Bruce står och skriker "VI ÄLSKAR ER, VI ÄLSKAR ER" under stora delar av låten medan bandet mullrar på i det här fantastiska arrangemanget av den gamla klassikern.

Twist And Shout - "they told me we couldn't play this song, it's the stadium breaker..." Bruce håller upp en skylt med låttiteln på, och resten är historia.




All in all en makalöst bra konsert. Sista mellansnacket innan extranumrena låter läskigt likt ett farväl, men både Bruce och Little Steven har envist hävdat att E-Street Band kommer tillbaka till Sverige och Göteborg. Man kan bara hoppas att det stämmer.